OM RASEN  
 

 
 

Om rasen Irländsk terrier

Rasen är gammal och fanns hos de irländska bönderna redan i början av 1800-talet, 1879 skrevs den första rasstandarden och en mer enhetlig avel tog sin början. De irländska bönderna var fattiga och hade bara råd att hålla en hund, den skulle då kunna användas till allt, för att fylla sin funktion. Alltså användes den till jakt, mest tjuvjakt och då var det en fördel att den stötte upp viltet men inte skallade, så gör den än idag om den används till jakt.
Den skulle vakta hus och gård, inte stå och skälla i onödan men varna om främlingar närmade sig, detta finns också kvar i rasen, säga till om det behövs men aldrig skälla i onödan.
Den skulle hålla rent från skadedjur, d.v. s ta råttor och småvilt som försökte inkräkta på gårdens ägor. Jag kan försäkra att även dagens Irländare tycker att en fångad råtta förgyller dagen.
Den skulle vara tålig, kunna sova såväl ute som inne, vara lättfödd, kunna vakta husmor och barnen när husbond var ute och arbetade.

Dessa kriterier uppfylls fortfarande, Irländaren älskar människor och framförallt barn, sover gärna ute men helst i sängen, kan leva på mycket spartansk mat, men utvecklas lätt till gourmeter om de får chansen.
Alltså är detta en ras som har mycket av sitt ursprung bevarat, mycket tack vare att det aldrig varit en "moderas", däremot förblir de som lärt känna en Irländsk terrier rasen trogen.

Vem passar då att ha en sån här hund ? Nästan alla, men ändå inte. De är mycket självständiga hundar som, om de får vara för mycket ensamma, lätt utvecklar sitt eget liv, de klarar sig väldigt bra utan en "ledare".
Därför är det viktigt att man som ägare har mycket tid framför allt första året då man präglar sin hund, den tid man lägger ner på hunden då har man alltid igen.
Man måste som ägare kunna sätta gränser på ett bra sätt, genom att vara tydlig med vad hunden får och inte får. Med gränser menas inte att vara hård mot hunden, då blir den trotsig och sätter sig på tvären, utan vänligt men bestämt tala om vad som är rätt och fel.

Alltså tycker inte vi att man ska lämna en Irländsk terrier mer än halva dagen, max 5 timmar per dag, däremot följer de gärna med till arbetet om det finns möjlighet till detta, anpassar sig snabbt till att ligga under skrivbordet. De hjälper givetvis till med allehanda ting i början som att tömma papperskorgar och förstöra dokument m.m, klarar man detta som är en övergående period så blir de utmärkta kontorshundar.

De älskar att åka bil så har man möjlighet att ha hunden med där så är det utmärkt, om man inte behöver lämna den med tanke på kyla och värme.
Vi har också flera sålda hundar som används i praktisk jakt och är mycket duktiga och uppskattade. Våra egna hundar jagar inte, då vi gärna vill kunna gå i skogen och ha dem lösa.
De bor lika gärna hos pensionärer som går promenader som hos familjer med barn, de älskar att arbeta, d.v.s agility, spår, lydnad m.m. Vi har till och med hundar som blivit godkända räddningshundar.

Kort sagt de kan fortfarande idag användas till allt.
Känner du att detta är en ras som skulle passa dig och din familj, hör gärna av dig till oss.

Gertrud och Thomas


SUCH MerryMac Untouchable ägare Helen Wallskär

  
 

 
 

IRLÄNDSK TERRIER

STANDARD MED KOMMENTARER

HELHETSINTRYCK

Standardtext: Hunden skall ge ett aktivt, livligt, smidigt och strävhårigt intryck.
Den skall vara substantiell, men samtidigt inte klumpig då det är mycket viktigt att den är snabb, uthållig och stark.
Rasen får varken vara satt eller klumpig, utan ska vara byggd för snabbhet och ha en ädel och elegant silhuett.

Kommentar:
Enkel sammanfattning av standardens helhetsintryck är RACY; RÖD OCH REKTANGULÄR.
Det är här hela svårigheten för uppfödarna ligger, substantiell men ändå smidig och elegant.
Irländaren ska vara rektangulärt byggd i kroppen, ska vara högbent, inte för höga, ej heller för låga ben.
LAGOM är ett bra ord, inga överdrifter åt ngt håll.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR

Standardtexten:  Även om rasen är morsk och hävdar sig väl mot andra hundar, så är den märkbart trogen, godlynt och tillgiven mot människor. Om den blir anfallen, visar den dock ett lejons mod och slåss till det bittra slutet.
Rasens rykte att hamna i bråk med andra hundar, ibland även i utställningsringen, är oförtjänt.
Även om rasen kan vara skarp när omständigheterna så kräver, är rasen en lättfostrad och vänlig sällskapshund som lever upp till tidiga beskrivningar som den fattiges väktare, bondens vän och gentlemannens favorit.

Kommentar: Irländsk terrier har en hård yta och en mycket känslig själ.
Det gäller att Irländaren hamnar i rätt hem, det här är ingen hund man kan vara hård mot, och uppfostra med hugg och slag.
Men de måste veta vem som bestämmer i huset och att de inte bestämmer över huvud taget.
Detta sker lättast genom att från första dagen i det nya hemmet vara konsekvent, inte låta den göra sådant när den är liten som den inte ska få göra som vuxen.
De lär sig blixtsnabbt vem de kan linda runt lillfingret, och vem som är omutlig.
Ge dem heller aldrig nyckeln till kylskåpet, de utvecklas lätt till gourmeter.

HUVUD          

Standardtext: Huvudet skall vara långt utan rynkor.
Skallpartiet skall vara plant och tämligen smalt mellan öronen och avsmalna ngt mot ögonen.
Stopet skall vara knappt synligt utom från sidan sett.
Nostryffeln måste vara svart.

Nosparti: Käkarna måste vara starka och muskulösa med effektiv längd.
Läppar: Läpparna ska vara åtsmitande med nästan svart hud.
Tänder: Läpparna skall vara starka, jämna och fria från missfärgningar. Saxbett.
Kinder: Kinderna får inte vara för kraftiga  och det ska finnas en viss urmejsling under ögonen.
Ögon: Ögonen ska vara mörka, små, inte framträdande, och fulla av liv, glöd och intelligens.
Gula eller ljusa ögon är absolut inte önskvärt.
Öron: Öronen skall vara små och V- formade. De ska vara måttligt tjocka, väl ansatta på huvudet och falla framåt tätt mot kinden. Överlinjen på det vikta örat skall vara tydligt ovanför hjässlinjen.
Öron som hänger platt på sidan av huvudet är otypiskt, medan öron som är halvresta är ännu mindre önskvärda. Pälsen på öronen ska vara kort och mörkare än på kroppen.

Kommentar: Huvuden är svårt, men plana huvud och kinder utan bulor är ngt vi alla vill ha, mörka ögon och ett par snyggt ansatta och välburna öron är pricken över i.

HALS

Standardtext: Halsen ska vara tämligen lång, och gradvis vidga sig mot skuldrorna. Den ska vara väl buren och utan löst halsskinn.
Vanligtvis finns en lätt virvel som löper på bägge sidor om halsen nästan till öronen.

KROPP

RYGG

Standardtext: Ryggen ska vara stark och plan utan tillstymmelse till svaghet bakom skuldrorna.

LÄNDPARTI

Standardtext: Länden ska var muskulös och mycket lätt välvd. En tik kan vara något längre i ländpartiet än en hanhund.

BRÖSTKORG

Standardtext: Bröstkorgen ska vara djup och muskulös, men varken rund eller bred.
Revbenen  ska vara någorlunda välvda, snarare långa än rundade med väl utvecklade bakre revben.

Kommentar: Kroppen ska vara rektangulär, i motsats till de flesta andra högbenta terrier.

SVANS

Standardtext:
Svansen ska vara ganska högt ansatt, bäras glatt men inte över ryggen eller ringlad. Den ska vara stark, kraftig och tämligen lång. I rasens hemland är det vanligt att svansen kuperas till 2/3.
Svansen ska vara väl täckt av strävt hår och utan frans eller fana.
Bara naturlig, okuperad svans är tillåten i de länder där kupering är förbjuden.

Kommentar: Okuperade svansar har vi haft i 15 år nu, och Irländsk terrier har haft lyckan att slippa de flesta avarterna av grisknorr m.m.
En välansatt svans har större möjlighet att bäras snyggt än en som är lågt ansatt.

EXTREMITETER

Standardtext: Både fram och bakbenen skall röras rakt framåt.

Kommentar: Många Irländare har så dåliga fronter och bröstkorgar, att frambenen inte har något att ligga intill, utan de går och viftar med frambenen.

FRAMSTÄLL

SKULDERBLAD

Standardtext: Skulderbladen ska vara finmejslade, långa och sluttande.

Armbåge: Armbågarna ska röra sig fritt utmed sidorna.
Underarm: Underarmarna ska vara medellånga, fullständigt raka och ha mycket benstomme och muskler.
Mellanhand: Mellanhänderna ska vara korta och raka, knappt märkbara.
Framtassar: Framtassarna ska vara starka, tämligen runda och ganska små med välvda tår. Tassarna ska varken peka utåt eller inåt.
Svarta klor är mycket önskvärt. Trampdynororna ska vara sunda och utan sjukliga sprickor eller utväxter.

BAKSTÄLL

Standardtext: Bakstället ska vara starkt och muskulöst.

Lår: Låren ska vara kraftfulla.
Knäled: Knälederna ska vara måttligt vinklade.
Has: Haslederna ska vara lågt ansatta.
Baktassar: Ska vara som framtassar.

RÖRELSER

Standardtext: Både fram och bakbensrörelserna ska vara parallella.
Armbågarna ska röra sig  parallellt med kroppens linjer och röra sig fritt utmed sidorna.

PÄLS

Standardtext: Pälsen ska vara tät o sträv i texturen, dubbelpäls med strävt täckhår och underull, men ändå ligga slätt.
Håret ska växa så tätt och kraftigt att huden inte syns när man särar på pälsen. Pälsen får inte vara mjuk o silkig.
Pälsen ska inte vara så lång att den döljer kroppens konturer, särskilt inte på bakpartiet. Pälsen inte vara lockig eller krusig.
Pälsen i ansiktet ska inte vara som på kroppen, men kort, ca 3/4 cm, nästan slät och rak.
Ett mindre skägg är karaktäristiskt och den enda tillåtna långa pälsen, som bara är lång jämfört med resten.
Ett ”bockskägg” antyder silkig och dålig pälskvalitet i allmänhet.

Färg: Färgen ska vara enfärgat röd, rödaktig vetefärg eller gulröd.
Ibland förekommer en vit fläck i bringan.

Kommentar: Päls finns det en massa varianter av, viktigt är att den är sträv och grov i strukturen så att den blir som ett skydd för kroppen vid dåligt väder.
Färgen få ju vara från röd vete till mahognyröd, vilket också de flesta föredrar.
Irländska uppfödare föredrar den lite broken pälsen, framför den helt släta, men de flesta som ser helt raka ut i strukturen blir broken när den växer ut lite mer.
Viktigt att komma ihåg är att de inte ska ha så mycket skägg och benhår som övriga högbenta terrier.

STORLEK/VIKT       

Mankhöjd ca 46 cm
Vikt Hanhundar: ca 12 kg Tikar: ca 11 kg

Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och ska bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Kommentar: De flesta hanhundar är över 46 cm, acceptabelt är upp till 50 cm på en hane, men inte mer. Vikten på en hane i god kondition ligger mellan 13-15 kilo. Tikarna ligger mellan 45 -48 cm, vikten är ca 12-14 kilo.

Diskvalificerande fel:
Nostryffel annan färg än svart.
Kraftigt under eller överbett.
Någon annan färg än den i standarden angivna.
Sjukliga sprickor eller utväxter på trampdynorna.

NOTA BENE: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

 

  
 

© Copyright Kennel MerryMac
06/01/25